Tessans liv och tankar...

Jag har genomgått två förlossningar. En som jag fick utföra i v.20 och en "riktig". Inför den första kände jag mest förtvivlan (naturligt nog) men jag visste ju att jag skulle få hur mycket smärtlindring som helst så jag var aldrig rädd.

När det var dags för Angelina att titta ut så var jag ko-lugn. Jag ville ju inget hellre än att bli väck den där gigantiska magen som var så förtvivlat ivägen. Hade jag haft fysiken till att springa igång förlossningen så hade jag gjort det. Hursomhelst var jag inte det minsta rädd. Men det är jag nu....

Anledningen är att jag cirka 20 år för sent ska operera bort mina högst hatade halsmandlar. Huga!

Jag kom till ÖNH (Öron/Näsa/Hals-kliniken) idag med inte värst stora förhoppningar att det skulle hända något. Man är ju van att få ett hånskratt eller ett ryck på axlarna när man beskriver sin situation. Men inte den här gången...
Den här läkaren tog det cirka två minuter för att konstatera att "det är klart att du inte ska gå omkring med de där, jag förstår om de är ivägen). Häpet lyssnade jag på honom när han i stort beskrev hur operationen skulle gå till och att det kunde göra gansk aont efteråt så smärtstillande var att rekommendera. Det var där och då jag började haja till. När en läkare säger att det kan göra "lite" ont så vet man att helvetet väntar...

Han ville kolla mina bihålor också och sa att han skulle föra upp en slang med en liten lampa på i näsan. Nänä tänkte jag , men sa naturligtvis inget och höll på att vrida mig ur skinnet när slangen fortsatte där det egentligen ska vara stopp och vidare ner mot munnen. Fyyyyy va läskigt det var!!! Efteråt kändes det som om den satt kvar i flera timmar.... Läkaren tyckte att bihålorna skulle röntgas och att en allergi-utredning skulle utföras. Ordning och reda. Skönt att det äntligen händer något. Synd bara att jag kommer att få spendera mycket tid fram och tillbaka till Säffle....

När jag kom hem så kunde jag ju inte låta bli att gå ut på nätet och Googla om halsmandelsoperationer. Skulle jag inte ha gjort...Jag hamnar nämligen på en sajt där flera som har gjort operationen diskuterar. Alla har så ont att de vill knarka! Tydligen spyr man blod, kan inte äta någon mat, har sårskorpor som lossnar och har så ont att man bara MÅSTE ha starka smärtstillande piller. Det var då jag kände att jag ångrade mig. Jag som har tyckt synd om mig de senaste dagarna. Tycker att det låter som en förlossning som varar i över en vecka liksom....och DET vill jag absolujt inte vara med om....Den som lever får se....



Angelina har inte varit på superhumör idag. Näsan rinner som ett vattenfall, men febern har i alla fall gått ner lite. Den enda mat som jag har fått i henne (förutom välling) är vindruvor så nu blir det nog skoj nästa gång jag ska byta på henne.

Imorgon ska vi vara hemma, men på fredag blir det kruxigare. Då MÅSTE jag i stort sett jobba och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det blir så omständigt så fort någon blir sjuk. Ringde Glennsan och han lovade att han kunde passa Angelina en stund. Tur att man har en ängel till bror.

Inter var verkligen kassa igår mot Liverpool....

Nu ska jag snart njuta av del 3 av "The Tudors"....och antagligen se ett "Lost"-avsnitt i repris...