Arvikafestivalen
I torsdags kväll åkte jag och Stefan iväg till Arvika för att gå på festival. Senast jag var där var väl typ 1997 och det var en hel del som var annorlunda den här gången. För det första så var jag nykter...haha..., området var otroligt mycket större och det var väldigt mycket mer blandat folk och inte bara svartklädda, hårdsminkade människor med ringar i alla hål och femtusen färger på håret men stämningen var lika bra som alltid...
Måste bara gnälla lite först över organisationen när det gäller parkering och biljettinlösen. När det gällde parkeringen så hade funktionärerna noll koll och då betalade jag ändå hutlösa 100 kronor för att få stå där i några ynka timmar. När vi sedan kom till entrén så visade det sig att vi var tvungna att gå tillbaka och lösa in våra biljetter vid Statoil och det var där vi hade parkerat. Alltså tillbaka samma väg igen. En liten liten skylt informerade om detta och den hade vi inte sett och vi var inte ensamma direkt om att ha missat den. Tur att vi var ute i god tid.
Vi kom in precis när Regina Spektor började spela på Vintergatan (stora scenen) och hon var bra. Riktigt bra. Oerhört härlig röst, vackert och vemodigt. Hörde efteråt att hennes cellist tragiskt nog hade drunknat eller något sånt förra veckan. Tyvärr hann vi inte lyssna klart för vi ville ha bra platser på Robyn-spelningen så vi skyndade oss till Apollo-tältet. Förstod att det skulle bli trångt med tanke på hur litet tältet var men jag tänkte att vi skulle göra ett försök. Hamnade nästan längst fram och när Robyn äntrade scenen och drog igång med Fembot (uuuhh vilken bra låt) så var det både väldigt trångt och väldigt varmt men helt ok och till och med jag såg bra. Men någon låt senare när hon drog igång Cobrastyle så var det kört. Alla började dansa och hoppa som vildar och plötsligt ramlade man bara hit och dit. Jag såg paniken i Stefans ögon så det var bara att försöka dra med honom genom muren av allt folk som stod i det där tältet. Inte helt lätt men till slut så...
Konserten då? Jo den var GRYM. Robyn är coolhet personifierad och det märks att hon nu gör den musik och verkligen vill göra. Hon är avslappnad, sjunger med knivskärpa, dansar som en vilde och ÄGER! Konserten bygger till största delen på hennes nya album men det märks knappt för alla kan varenda låt. Personligen gillar jag mest Fembot och Dancing on my own. Den där Don´t fucking tell me what to do kunde hon kanske ha skippat för den är ju en ren danslåt. Under stora delar av konserten önskade man just att det hade funnits ett stort dansgolv för när man hörde den där musiken så ville man bara röja järnet.
Avslutningen blev helt magnifik när With every heartbeat äntligen kom och när vi stegade iväg mot Vintergatan så nynnade varenda människa ""and it hurts with every heartbeat"...ganska häftigt faktiskt. Hatten av för Robyn!!!
Kent-konserten hade jag inte så stora förväntningar på eftersom jag hade läst låtlistan ifrån Peace & Love och upptäckt att det var mycket ifrån den nya skivan och den har jag inte överhuvudtaget hört. Det började helt ok men sen följde en strid ström av i mitt tycke seega låtar och jag kom på mig själv att ha tråkigt. Kent gör ju inte direkt någon röjarmusik men det här var i tristaste laget tyckte jag. Sen säger Jocke Berg: Nu börjar festen och så river de av Ingenting och helt plötsligt så vänder det igen och blir intressant. Jag undrar bara varför de inte kan stoppa in några fler av de äldre låtarna så skulle det vara fest hela tiden. Bandet spelar hur bra som helst och Jocke Bergs röst är super så det finns inget att klaga på där, men personligen tycker jag att Kent var betydligt bättre när de gjorde låtar som "Saker man ser". Nya "Skisser av sommaren" är dock jäkligt bra.
Summan av kardemumman var i alla fall att vi fick en härlig kväll utan regn (vi stod under tak när det regnade) och jag hade nog kunnat tänka mig att se några fler konserter om jag hade haft möjlighet. Festival är nog inte så dumt ändå...
Måste bara gnälla lite först över organisationen när det gäller parkering och biljettinlösen. När det gällde parkeringen så hade funktionärerna noll koll och då betalade jag ändå hutlösa 100 kronor för att få stå där i några ynka timmar. När vi sedan kom till entrén så visade det sig att vi var tvungna att gå tillbaka och lösa in våra biljetter vid Statoil och det var där vi hade parkerat. Alltså tillbaka samma väg igen. En liten liten skylt informerade om detta och den hade vi inte sett och vi var inte ensamma direkt om att ha missat den. Tur att vi var ute i god tid.
Vi kom in precis när Regina Spektor började spela på Vintergatan (stora scenen) och hon var bra. Riktigt bra. Oerhört härlig röst, vackert och vemodigt. Hörde efteråt att hennes cellist tragiskt nog hade drunknat eller något sånt förra veckan. Tyvärr hann vi inte lyssna klart för vi ville ha bra platser på Robyn-spelningen så vi skyndade oss till Apollo-tältet. Förstod att det skulle bli trångt med tanke på hur litet tältet var men jag tänkte att vi skulle göra ett försök. Hamnade nästan längst fram och när Robyn äntrade scenen och drog igång med Fembot (uuuhh vilken bra låt) så var det både väldigt trångt och väldigt varmt men helt ok och till och med jag såg bra. Men någon låt senare när hon drog igång Cobrastyle så var det kört. Alla började dansa och hoppa som vildar och plötsligt ramlade man bara hit och dit. Jag såg paniken i Stefans ögon så det var bara att försöka dra med honom genom muren av allt folk som stod i det där tältet. Inte helt lätt men till slut så...
Konserten då? Jo den var GRYM. Robyn är coolhet personifierad och det märks att hon nu gör den musik och verkligen vill göra. Hon är avslappnad, sjunger med knivskärpa, dansar som en vilde och ÄGER! Konserten bygger till största delen på hennes nya album men det märks knappt för alla kan varenda låt. Personligen gillar jag mest Fembot och Dancing on my own. Den där Don´t fucking tell me what to do kunde hon kanske ha skippat för den är ju en ren danslåt. Under stora delar av konserten önskade man just att det hade funnits ett stort dansgolv för när man hörde den där musiken så ville man bara röja järnet.
Avslutningen blev helt magnifik när With every heartbeat äntligen kom och när vi stegade iväg mot Vintergatan så nynnade varenda människa ""and it hurts with every heartbeat"...ganska häftigt faktiskt. Hatten av för Robyn!!!
Kent-konserten hade jag inte så stora förväntningar på eftersom jag hade läst låtlistan ifrån Peace & Love och upptäckt att det var mycket ifrån den nya skivan och den har jag inte överhuvudtaget hört. Det började helt ok men sen följde en strid ström av i mitt tycke seega låtar och jag kom på mig själv att ha tråkigt. Kent gör ju inte direkt någon röjarmusik men det här var i tristaste laget tyckte jag. Sen säger Jocke Berg: Nu börjar festen och så river de av Ingenting och helt plötsligt så vänder det igen och blir intressant. Jag undrar bara varför de inte kan stoppa in några fler av de äldre låtarna så skulle det vara fest hela tiden. Bandet spelar hur bra som helst och Jocke Bergs röst är super så det finns inget att klaga på där, men personligen tycker jag att Kent var betydligt bättre när de gjorde låtar som "Saker man ser". Nya "Skisser av sommaren" är dock jäkligt bra.
Summan av kardemumman var i alla fall att vi fick en härlig kväll utan regn (vi stod under tak när det regnade) och jag hade nog kunnat tänka mig att se några fler konserter om jag hade haft möjlighet. Festival är nog inte så dumt ändå...
Kommentarer
Trackback