Nappkrig
Nu är det hög tid att verkligen ta tag i Angelinas nappfixering. Det har jag sagt länge nu men varit alldeles för slapp med att ta den ifrån henne. Ungen är ju snart fyra år så det är verkligen på tiden att hon slutar. Peter tycker att det är grymt och tror att det löser av sig självt och det har han ju säkert rätt i men jag tror att hon behöver en del hjälp på traven så att säga. Det värsta är ju att stå emot. Man tycker så himla synd om henne när hon gråter och ser helt förtvivlad ut, men faktum är att det känns som om hon blir alltmer nappfixerad ju äldre hon blir. På dagis har hon ju inte nappen med överhuvudtaget så jag vet ju att hon klarar sig utmärkt utan.
I julas skulle vi ju ge dem till tomten var det tänkt men eftersom ungen var helt hysterisk när detta kom på tal så backade jag. Hon var inte det minsta redo och då kändes det hemskt att bara ta dem ifrån henne. Jag önskade att hon i alla fall skulle vara en aningens med på planerna, men icke. Det har inte heller hjälpt med att köra med att hon är för stor och att det bara är bäbisar som har napp. Hon bryr sig helt enkelt inte.
Nu däremot är hon så himla stor och redig med allt annat så jag tycker att det känns som om det är dags. När så grannen berättade för mig igår att J. hade slutat så tänkte jag lägga in offensiven. Jag frågade vad de hade gjort och lösningen var detta:
De hade visat sådana här bilder och sagt att tänderna blir sådana när man har nappen för länge. Inte helt sant men att tänderna och bettet tar stryk är ju faktiskt helt korrekt. Det tog tydligen skruv och därför provade jag med samma sak ikväll innan det var läggdags.
Ganska omgående så kastade hon bort nappen. Jag sa lite uppmuntrande till henne att jag vet att hon kan sova utan napp för det gjorde hon ju förra veckan när nappen var trasig och vi inte hade några andra. Då såg hon ganska nöj ut och sprang in på sitt rum och gav nappen till dockan. Sen satt hon och ynkade en stund (jag såg att hon hade riktig ångest), plockade sedan tillbaka den och sa: -Bebisen spottade ut den. Sedan ångrade hon sig än en gång och slängde den på golvet. Jag läste böcker som vanligt och bara väntade på att gnället skulle sätta igång. Det gjorde det inte. Hon somnade medans jag läste. Så var det med det. Hur det går imorgon är en annan historia....