Tessans liv och tankar...

Ja nu sitter jag här nyduschad och mer än lovligt trött. Den här dagen har varit helt hysterisk ifrån start och framåt. Nu sover i alla fall bägge ungarna (bredvid varandra i min säng) för en gångs skull så nu ska jag bara passa på att njuta ett litet tag.

Brorsan fick ställa upp (som alltid...) igen som barnvakt när jag skulle ha step-passet. Han kom dock lite sent så jag anlände fem minuter försenad till simhallen. Där står cirka 20 personer och väntar på mig. Fick lite panik! Jag var ju redan innan nervös för det här passet. Det ordnade sig i alla fall och jag tyckte det flöt på hyfsat. Jag gjorde dock misstaget att ta den nya Aeromix-skivan som var kass och "ettorna" hördes knappt så det blev en del onödigt trampande...Trött och rejält svettig blev man ju så nu efteråt mår jag inte så bra. Imorgon får jag nog knalla iväg till Apoteket och införskaffa lite allergi-attiraljer. Ögonen kliar och så är jag vråltätt i näsan. Mår lite illa också...Inte bra...Ska ju köra ett pass till imorgon och då måste jag vara redo.

Har inte hunnit att nämna FBK:s sorti från slutspelet, men det finns egentligen inte så mycket att säga. De räckte helt enkelt inte till mot Linköping. Nu får man heja lite extra på Timrå istället....

Måste bara nämna att jag är så glad över att Stefan verkar må mycket bättre. Han har verkligen förändrats de senaste månaderna och efter allt strul som har varit känns det så skönt. Slippa alla (nästan) onödiga diskussioner, utbrott, tårar och ångest. Jag går och är så rädd att det ska komma ett bakslag snart att jag knappt vågar reflektera över vad som har hänt.
Efter jul började den stora förändringen och jag misstänker att M., Stefans lärare, har en mycket stor del i det hela. Hon har kämpat stenhårt för att få klassen att ändra attityd mot Stefan och även mot varandra och jag kan inte nog tacka henne för det. Det räckte att det var några stycken som vågade stå på Stefans sida för att han skulle våga tro på sig själv igen, att någon ringde och pratade, att någon brydde sig...
Nu rusar han till skolan varje morgon för att hinna spela basket innan lektionerna börjar, han hämtar frivilligt läxorna och gör dem utan gnäll, han ber genast om ursäkt om han har varit lite uppkäftig eller vrång och jag står stum av förvåning och lättnad varje gång det sker. Han är mycket gladare och ser friskare ut. Jag ber varje dag för att han får fortsätta på den här vägen så vi kan fungera som en riktig familj igen för det var längesedan vi gjorde det. I stort sett allt de senaste åren har handlat om just Stefan. Det går ju liksom inte att komma ifrån när han har mått så dåligt som han har gjort. Han har krävt 150% av vår uppmärksamhet och mest då i negativa ordalag. Det har tagit så mycket kraft och energi från oss alla att vi inte har haft orken att hitta på roliga saker tillsammans. Nu hoppas jag att vi kan komma varandra närmare och fungera som vanligt igen för nu börjar jag se glimtar av den Stefan som lämnade dagis för skolan för fem år sedan...

Nu ska jag lägga mig och snoosa på mina två gullungar...


Bäst: Träna, träna, träna-mycket bättre än alla lyckopiller i världen
Sämst: att jag alltid blir tätt i näsan, får ont i halsen och huvudvärk efter konditionspass. Den 12:e maj åker halsmandlarna bort!