Halsmandeloperation-from the beginning...
Tisdag morgon lämnar vi Angelina på dagis och styr kosan mot Karlstad. Kommer fram till Karlstad strax före nio och blir ombedda att sitta ned och vänta i dagrummet. Får snart sällskap av en äldre herre och hans fru. De ockuperar snabbt fjärrkontrollen till TV:n och det visar sig att mannen är i stort sett döv. Vi får titta på "Supernanny" till en hiskelig hög ljudnivå. Med tanke på att jag inte har varken ätit, druckit eller snusat så börjar jag bli ganska dåsig efter någon timme. När Peter smiter ner till cafeterian för att köpa mat så somnar jag sittandes i stolen. Vaknar till precis innan jag håller på att slå näsan med full kraft i stols-stödet. Hade varit snyggt att börja sitt sjukhusbesök med en bruten näsa också!
Vid elvatiden så får jag äntligen sätta på mig sjukhus-särken och ta lite blodprover. Struntar i droppet.
Vid tolv så är det dags att ge sig iväg till operationen. Hinner inte ens säga hejdå till Peter för de kär iväg med mig åt andra hållet.
Väl där nere utanför operationssalen börjar jag få riktigt panik. Är rädd och alldeles ensam. Grinar faktiskt en liten svätt. Doktorn kommer och hälsar och meddelar mig att jag kommer att få ligga kvar över natten, något som ingen har informerat oss om förut.
Efter ungefär 45 minuters väntan så kommer narkosläkaren och tar hand om mig. Säger att det kommer att gå väldigt snabbt tills jag somnar. Det har han rätt i. Hinner knappt räkna till tio och så blir allting SVART.
Jag i den otroligt sexiga sjukhus-särken innan operationen
Vaknar av att jag hostar våldamt och tårar som rinner ner för mina kinder. Uppfattar att en sköterska springer fram till mig och ber mig att INTE hosta. Sen frågar hon om jag är ledsen.
- Näe svarar jag matt, och är förvånad att det går att prata såpass bra.
- Försök att sov lite till säger sköterskan och stoppar om mig. De sätter på en fläkt vid fotändan som blåser underbar varm luft. Helt underbart för jag har frusit hela dagen.
Somnar om en liten stund igen.
Sedan får jag ligga vaken i över en timme innan de tar mig tillbaka till avdelningen. Vid det laget är jag rejält uttråkad.
När jag kommer tillbaka så är Peter rejält lättad över att se mig. Det visar sig att ingen har sagt ett ljud till honom om vart jag är eller hur operationen har gått. Han hade börjat undra vart fan jag hade tagit vägen. Inte ens mat hade han fått isig stackeren. Är jag inte ihop med världens väste kille så säg?
Väl uppe på avdelningen så fick jag ligga och slöa lite. Läste tidningen och bloggade lite på Peters telefon. Ringde till morsan och undrade hur det gick med Angelina. Vi fick ju göra om planerna lite eftersom vi fick stanna över natten.
Började bli riktigt hungrig och undrade över vart den där glassen tog vägen?
Till slut kom i alla fall en manlig sjuksköterska in och undrade om jag kunde tänka mig att dricka något. Det ville jag. De skulle kolla så jag klarade att få ner något utan att må illa. Det gick utmärkt med vatten. Sedan fick jag ett glas nyponsoppa. Smakade underbart! Jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt att svälja men det var inte alls så hemskt som jag trodde det skulle vara. Sist men inte minst fick jag en Piggelin-glass och det kändes som himmelriket. Det bedövade hela halsen. Mums!
Efter sex kom läkaren in och frågade hur det stod till och jag fick ställa frågor. Jag frågade om jag fick snusa.
- Nja...mja...svarade hon.
- Är det farligt eller inte, envisades jag.
- Nä det är det ju egentligen inte. Man ska ju hålla munnen ren förvisso men du äter ju mat också.
Hördes på henne att hon inte kunde säga nej fast hon ville.
Jag hade i alla fall fått informationen som jag ville ha.
Jag stoppade in en prilla på vägen till patienthotellet....
Vi fick äta kvällsmat i restaurangen på Patienthotellet. Jag tittade hungrigt på Peters smörgås men fick nöja mig med nyponsoppa och ytterligare en Piggelin.
Peter åkte och inhandlade lite drickyoghurt och fixade tandborstar.
Ägnade kvällen åt att kolla lite på TV:n. Sedan var det dags att ta de första Citodonen i brustablettform. Starkt som busen men det gick ned i alla fall. Sedan blev jag så dåsig att jag somnade på stört....
Telefonsamtal. Rätt så sliten som ni kan se...
Citodon och snus-två nödvändigheter
Gott med drickyoghurt
Vid elvatiden så får jag äntligen sätta på mig sjukhus-särken och ta lite blodprover. Struntar i droppet.
Vid tolv så är det dags att ge sig iväg till operationen. Hinner inte ens säga hejdå till Peter för de kär iväg med mig åt andra hållet.
Väl där nere utanför operationssalen börjar jag få riktigt panik. Är rädd och alldeles ensam. Grinar faktiskt en liten svätt. Doktorn kommer och hälsar och meddelar mig att jag kommer att få ligga kvar över natten, något som ingen har informerat oss om förut.
Efter ungefär 45 minuters väntan så kommer narkosläkaren och tar hand om mig. Säger att det kommer att gå väldigt snabbt tills jag somnar. Det har han rätt i. Hinner knappt räkna till tio och så blir allting SVART.
Vaknar av att jag hostar våldamt och tårar som rinner ner för mina kinder. Uppfattar att en sköterska springer fram till mig och ber mig att INTE hosta. Sen frågar hon om jag är ledsen.
- Näe svarar jag matt, och är förvånad att det går att prata såpass bra.
- Försök att sov lite till säger sköterskan och stoppar om mig. De sätter på en fläkt vid fotändan som blåser underbar varm luft. Helt underbart för jag har frusit hela dagen.
Somnar om en liten stund igen.
Sedan får jag ligga vaken i över en timme innan de tar mig tillbaka till avdelningen. Vid det laget är jag rejält uttråkad.
När jag kommer tillbaka så är Peter rejält lättad över att se mig. Det visar sig att ingen har sagt ett ljud till honom om vart jag är eller hur operationen har gått. Han hade börjat undra vart fan jag hade tagit vägen. Inte ens mat hade han fått isig stackeren. Är jag inte ihop med världens väste kille så säg?
Väl uppe på avdelningen så fick jag ligga och slöa lite. Läste tidningen och bloggade lite på Peters telefon. Ringde till morsan och undrade hur det gick med Angelina. Vi fick ju göra om planerna lite eftersom vi fick stanna över natten.
Började bli riktigt hungrig och undrade över vart den där glassen tog vägen?
Till slut kom i alla fall en manlig sjuksköterska in och undrade om jag kunde tänka mig att dricka något. Det ville jag. De skulle kolla så jag klarade att få ner något utan att må illa. Det gick utmärkt med vatten. Sedan fick jag ett glas nyponsoppa. Smakade underbart! Jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt att svälja men det var inte alls så hemskt som jag trodde det skulle vara. Sist men inte minst fick jag en Piggelin-glass och det kändes som himmelriket. Det bedövade hela halsen. Mums!
Efter sex kom läkaren in och frågade hur det stod till och jag fick ställa frågor. Jag frågade om jag fick snusa.
- Nja...mja...svarade hon.
- Är det farligt eller inte, envisades jag.
- Nä det är det ju egentligen inte. Man ska ju hålla munnen ren förvisso men du äter ju mat också.
Hördes på henne att hon inte kunde säga nej fast hon ville.
Jag hade i alla fall fått informationen som jag ville ha.
Jag stoppade in en prilla på vägen till patienthotellet....
Vi fick äta kvällsmat i restaurangen på Patienthotellet. Jag tittade hungrigt på Peters smörgås men fick nöja mig med nyponsoppa och ytterligare en Piggelin.
Peter åkte och inhandlade lite drickyoghurt och fixade tandborstar.
Ägnade kvällen åt att kolla lite på TV:n. Sedan var det dags att ta de första Citodonen i brustablettform. Starkt som busen men det gick ned i alla fall. Sedan blev jag så dåsig att jag somnade på stört....
Telefonsamtal. Rätt så sliten som ni kan se...
Citodon och snus-två nödvändigheter
Gott med drickyoghurt
Kommentarer
Trackback